Some people thrive in talking about other people’s mistakes and sins. I often refer to Jesus and what he would do. I think it is obvious that He did not talk about the sins and mistakes of others in public. Take the taxcollector as an example. Did Jesus tell him as he sat in the tree “You sinful man, yes you who sit up there, you who steal and rob, lie and cheat, come on down. Listen all!!! If this man does not repent . . . , You shall all demand of him that he beggs for your forgiveness….” Or, did he, in John 4, after talking to the Samarian woman at the well tell his friends about the sins of the woman? After she had brought a greater part of the town out to him, did he then tell them about her sins???
The point with Eph 5 is to edify the body of Christ. The work in the kingdom of God is individual. Each seed that is sown grows individually. Each tree that it grows into is pruned individually. This whole chapter is written to edify the individual. It talks about how I AM to live MY life. Hence, verse 11 talks about how I have to confute, rebuke, the works of the evil one and the darkness in MY life. Sorry guys, we are not to publish the mistakes of others.
There are cases where we have to protest against things. There are times where we have to talk to our sinful brother once and twice and if he does not change his behavior, we bring him to the church leaders etc. To gossip on the internet about stuff is not the Christlike way of dealing with things.
I guess it is determined based on our goals, do we want to edify the body or do we want to do our own thing? Aletheia and others, do we want to see the body of Christ (organized in a church or not) to be pruned into something better, or do we want to ridicule it?
Related posts:
Ett underbart ord: Den av er som är utan synd, kaste första stenen! Lätt som en plätt: jag behöver inte “jobba” med den delen – att tala om andras fel och brister – jag har så många själv. Jag är såå tacksam att inte Jesus har kastat stenar på mig under mina 65 år. Men han har förbundit mina sår, helat mig, upprättat mig! Vilken NÅD över alla gränser!
Peter, dina inlägg är givande och tänkvärda.
Visst är det tråkigt med denna ej konstruktiva debatt, MEN vi som älskar JESUS skall oxå veta att ett “barn som skriker och hojtar av besvikelse” och inte får gensvar skriker och hojtar ännu mer, för barnet behöver bli bekräftat av den “vuxne som har mer vishet och kunskap” eller åtminstone inte är lika sårat för stunden.
Hur skall den “vuxne” bekräfta?
Först och främst barnet får INTE ignoreras.
Nummer två, om barnet fortfarande skriker och hojtar för att bitterhetens rot grävt sig så djupt ner i jorden, då finns det bara en väg för den “vuxne” att visa barnet hur sårat och ledsen man blir och att hjärtat gråter på insidan, istället för att komma med “försvarande utläggningar” där undertonen är “jag håller i alla fall inte på som dig och skriker och skränar på ett respektlöst och destruktivt sätt”, för då sker motsatt effekt hos barnet.
Försvarsställningarna mynnar ut i ännu mer destruktiva utläggningar och allt trappas upp istället för att tonas ner och så småningom mynna ut och distanseras, för att det sårade barnets hjärta “förhoppningsvis” en dag skall läka och bli helt på insidan.
Det är alla “vuxnas” ansvar och plikt!
Johanna,
Först ett klargörande: Jag visar här på behovet och vikten utav att använda ett bibelord för vad det var ämnat till. Ordet kan inte ha någon bäringskraft om vi applicerar det på annat sätt. Exempel, vi har ett hyreskontrakt med vår hyresgäst i Tulsa. Hon kan inte applicera det kontraktet på någon annans hus, det är ju vårt hus det gäller. Detta är kanske det största problemet i kyrkan idag. Våra brister på resultat kommer ifrån att vi tar orden ut ur deras sammanhang. Ef 5:11 gäller individens personliga liv.
Vidare klargörande: Det finns ett socialt och pastoral ansvar att avslöja mörkrets gärningar i samhället och kyrkan. Men inte till stöd av detta ord!
Barn som skriker av besvikelse osv bör få uppmärksamhet. MEN inte bara lullull. När mina barn skriker kan de ibland bli ignorerade. Men vad de sedan får är inte alltid det de skriker om. De får det de behöver och förtjänar. Ibland kanske de får en förmaning men oftast får de undervisning. De får lära sig att inte sitta och skrika och inte bete sig på det sätt de just gjort. Med andra ord, vi hjälper dem att växa upp.
Barn som skriker kan ignoreras till viss del. MEN deras absoluta behov skall inte ignoreras. (de fall på aletheia där folk uttrycker behov av försoning osv måste få dessa behov mötta. Hur möts de behoven?)
Nummer två, håller med! Det viktiga är att inse kraften i bitterheten. Om mitt barn är bittert, då vill jag hjälpa det barnet ut ur den bitterheten. Men barnet måste tyvärr göra stor del av det arbetet. Försvar är ofta bara dumt. Försvar har med skuld att göra och fördömelse. Men detta med bitterhet och ev bitra personer kräver delikat och genuint arbete från båda parter. Båda parter måste vara ödmjuka och villiga till att nå försoning. MIN sanning är ju inte alltid det som är rätt, jag måste ändra på mig.
Ett hjärta som är sårat kan “läkas” med tiden. Men det är mer en fråga om förträngning. Vi måste ta itu med sårade hjärtan för det ÄR vårt ansvar och plikt! Om jag nu älskar min nästa som mig själv och min Gud av hela min varelse.
På tal om bitterhet och Efeserbrevet: I Ef. 4: 29, 31, 32 står det: “Låt inget ohöviskt tal utgå ur er mun,utan allenast det som är gott, till uppbygglese, där sådan behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör det. All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad onska heter vare fjärran ifrån er. Var istället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra såsom Gud i Kristus har förlåtit er.”
Jag tänker då särskilt på bitterhet … Hur blir man av med denna “sjukdom”? Måste jag vänta på den person som är upphovet för min bitterhet att komma till mig innan jag kan “genomgå behandling för min sjukdom?” Jag vill påstå; nej! Eftersom bitterhet hela tiden avsöndrar ett dödligt gift inom mig bör jag med det snaraste se till att bli av med upphovet till giftet= min egen bitterhet. Lika lite som jag kan operara mig själv utan behöver hjälp av ett helt team av sjukvårdspersonal med läkare i spetsen för att kunna genomgå en operation av min kropp, så behöver jag hjälp av JESUS själv och Hans “team” för att denna “sjukdom” ska kunna avlägsnas en gång för alla från mig och jag kan få fortsätta att leva ett “gift-fritt” liv.
Efter en sådan “operation” infinner sig en frihet som kan liknas med att “fågeln som satt fången i en bur, blir utsäppt och kan flyga hur mycket och högt han vill i FRIHET” Då kommmer också kraften att bedja för den/det som har orsakat den bitterhet som jag nu har blivit helad ifrån. Jag kan förlåta! jag kan välsigna! jag kan älska! den/det som tidigare gjort mig illa. Och jag har i kraft av Jesu namn kunnat lösa den/det som i mina ögon handlat fel. Vilken underbar kärlek från Gud att Han gjort detta möjligt för oss! Det är bara Guds NÅD att det inte är ute med oss; som det står någon annanstans.
JA, det var bara några tankar jag fick med tanke på detta inlägg.
Som fd intern på en av Sveriges största men oxå hemskaste kvällstidningar så har jag sett den lömska dominoeffekten som sker när en illvillig journalist försöker gräva och skapa fruktansvärda rubriker och hur vissa offentliga personer lyckas med sin vishet och en stor dos psykologi ta död på skarpa skott som nästa dag egentligen skall tapetseras på alla löpsedlar i Svea rike. Medans vissa offentliga personer pga det jag förstökte beskriva i min tidigare kommentar men säkert inte lyckades förmedla så fullt ut “vad jag egenltigen menade” lyckas eller snarare misslyckas med att se till att journalisten får allt vatten på kran som han/hon behöver för att skapa dessa fruktansvärda “löp” som nästa dag sitter uppe i hela Svea rike och skriker ett hemskt avgrundsvrål av lögn och förtal.
Det finns många paraleller att dra mellan det som tidigare disukuterats, dvs den bittra skaran av människor som finns därute, hur hanterar vi som INTE ÄR BITTRA dessa situationer. Är vi såsom den första “offentliga personen” eller såsom den andra “offentliga personen” som lyckas ta död på alla “löp” av förtal och lögner. Jag vill i alla fall tillhöra den arten som är såsom den andra “offentliga personen”.
Man måste vara oerhört VIS för att aldrig ge dessa människor mer vatten på kvarnen, journalister är inte så lätta att lura för dom fyller dagarna i ända med att lirka ur människor det som egentligen inte skall lirkas ut, så därför måste vi vara ännu visare än “Journalisten” och det är DEN HELIGE ANDE 1000 OCH ÅTER 1000 GÅNGER OM, IFALL VI GER HONOM UTRYMME ATT VERKA.
Hoppas du förstår bättre nu vad jag försökte säga i min första kommentar…?
Johanna,
Jag trodde jag förstått ditt svar. Men efter ditt andra svar blir jag osäker. Kanske du kan skriva din mening utan liknelser till varken skrikande barn eller skvallerpress?
Jag gör som Jesus gjorde, talar i liknelser och den som begrundar det hela förstår…ha ha.
JHYJ
Vi får säkert tillfälle för ett samtal om detta, den dag vi ses??
Peter, jag gillar dina inlägg! Det finns ett djup som vi behöver mer än någonsin i denna tid:) Berikande!!